När man egentligen vet bättre

Torsdagar är min träningsdag och jag försöker springa långpass. Igår skulle maken iväg och jag försökte snabba på middagen. Försöker också tömma kyl och frys så det blev lite ihopa plock och när allt var klart så insåg jag att jag missat att koka bönpasta till mej och maken. Jaja, vi äter väl den vanliga tänkte jag! Nu är det så att jag är glutenallergisk eller glutenkänslig men tål att äta lite mjöl, något som jag vanligtvis brukar välja bort. Men det gjorde jag ju då inte igår och wow vad gott det är.

Efter middagen slängde jag på mej löparkläderna och gav mej ut för att springa min milrunda. Tempot var toppen och jag låg strax under 6 min tempo (något som jag är väldigt nöjd med) och jag kände mej i superform. Men så efter 4 km svullnade magen upp och jag mådde så illa att jag ville kräk… Det slutade med att jag fick ringa maken som kom med bil och plockade upp mej, för att sen tillbringa kvällen i soffan med stenhårt svullen mage och magkram from hell….

019

Varför blev det så här, jo för att jag förtränger att jag är allergisk och för att jag älskar pasta och bröd. Det är de enda triggers jag har till att äta mer och jag kan inte sluta. Igår åt jag visserligen bara en portion men det räckte väl!!! Min kropp har straffat mej/straffar mej fortfarande och det kan jag säga att det är det inte värt! Det här blir en smärtsam påminnelse om varför jag äter LCHF/glutenfritt/sockerfritt och under juli också i mesta mån laktosfritt.

 

Kommentera